Livet är fullt av förunderliga händelser och saker.
Man får bara inte glömma bort att lägga märke till dem.
Det här sätter fart på mina livsandar just nu.
Hör gärna av dig om något väcker tankar.
Brittiske Jonathan Wateridge (född 1972 i Zambia) är den där sortens konstnär vars tavlor jag kan fastna i timmar framför. Det finns berättelser att dechiffrera och lager på lager av betydelser att blottlägga.
Hans suggestiva tablåer målade i hyperrealitisk stil är rent hypnotiska.
Wateridge säger själv att han inspireras av film och speciellt av David Lynch.
Han tar flera månader på sig att arrangera scenerna. Han tar tusentals fotografier under arbetets gång som han sedan lägger ihop och utgår från när han väl utför målningen.
Resultat blir i mina ögon en oemotståndlig kombination av David LaChapelles storslagenhet, David Lynch skavande oro och Edwards Hoppers ödsliga vemod.
Häromdagen meddelande Newsweek att man efter 79 år lägger ned sin papperstidning. I fortsättningen kommer magasinet bara ut digitalt. Brittiska The Guardian och The Observer uppges ha liknande planer.
Skiftet sker här och nu. Gårdagens överflöd av härligt prasslande tidningar som doftar tryckssvärta och kan dra upp en bra bild över åtta spalt är snart ett minne blott.
Själv har jag sedan ett år helt anammat läsplatteversionerna av DN plus och New Yorker, Filter och Fokus. Huvudsakligen för att de digitala prenumerationerna är mycket billigare. Det är inte samma känsla som att hålla i pappersversionerna men tillräckligt nära för att det ska duga.
Bland annat om detta teknikskifte handlar den fascinerade dokumentären Page One - som följer arbetet på världens bästa dagstidning: New York Times. Det är rena porren för en tidningsmänniska.
Man får följa arbetet med Wikileaksrapporterna. Det förs långa diskussioner om hur man ska förhålla sig till Julian Assange, som en samarbetspartner eller en källa?
Även NYT drabbas av den vikande marknaden, med färre prenumeranter och mindre annonsintäkter. För första gången på länge måste tidningen skära i personalen.
Filmen följer ett par av tidningens färgstarkaste reportrar som exempelvis David Carr. En föredetta crackmissbrukare som idag är stjärnskribent med mediafrågor som specialitet. Hans brutala intervjuteknik är helt fantastisk.
Kort sagt se filmen om du gillar murvelromantik. Fast efteråt hade jag svårt att skaka av mig känslan av att detta kanske ändå är en svanesång över en döende yrkeskultur... Morgondagens nyheter kommer att förmedlas via snabba webbklipp och i texter på max 120 tecken.
Så låt oss avslutningsvis pigga upp oss med den kanske sannaste och bästa skildringen av hur nyhetsarbetet på en lokaltidning egentligen utförs.
Ladies and gentlemen, I give You: Newsmakers!
Just nu bjuder Bonniers konsthall på en rejält annorlunda upplevelse, vill jag lova. Svenske konstnären Matti Kallioinens uppblåsta, organiska, pulserande rymdhjärtan liknar inget jag har sett tidigare.
Figurerna förändras när de fylls med luft. Färgade dioder skickar ljusstrålar mot golv och väggar. Rök sveper in det hela i dimma och allt ackompanjeras av pulserande elektronisk musik.
Det är sällsamt vackert och suggestivt. Rätt vad det är upptäcker man ansiktslika former i mörkret. Tankarna går mot rymdvarelser.
Skapelserna måste upplevas på plats. Tyvärr har jag inte hittat någon video av just detta verk som heter The Nervous Manifold.
Men här finns en länk till en slags performance Matti Kallioinens gett i ett annat sammanhang. Den säger en del stämningen i hans skapande.
Helen McCrory och Callum Turner i kärleks- och svartsjukedramat Leaving.
Plötsligt drabbas 45-åriga Julie av passion när hon blir handlöst förälskad i den 25-årige Aaron. Eftersom hon är gift och har två tonårsbarn gör de sitt bästa för att dölja affären i det längsta. Men naturligtvis avslöjas hemligheten på värsta tänkbara vis.
Julie måste välja mellan plikten mot sin familj och den nyvaknade kärlek som ruskat liv i henne efter 21 år i ett avdomnat äktenskap.
Av detta har manusförfattaren Tony Marchant skapat ett oerhört välspelat och gripande drama i tre timslång avsnitt. Leaving är en av höstens starkaste berättelser om kärlek, passion och svartsjuka.
Helen McCrory gör en fantastisk tolkning av Julie.
Jag tror inte att jag har skrattat så mycket åt någon Wuthering Heights-genreparodi sedan Cold Comfort Farm (1995), som nu till serien Hunderby.
Briljanta Julia Davis har skrivit manus och spelar den intrigerande husfrun.
Det plojgammeldags språket är alldeles fantastiskt, tonträffen fullkomlig och galenskapen tagen på precis det stora allvar som en kärleksfull parodi kräver.
Kan vara bland det roligaste på tv just nu. Speciellt om du gillar brittiska historiska kostymdramer om livet på landet, galningar på vinden, perversa kyrkoherdar och överdrivet godhjärtade läkare.
Julia Davis som både skrivit serien och spelar en av huvudrollerna.
Man hade kunnat smälta en snögubbe med det kollektiva leendet hos oss i biopubliken som just sett ”Searching for Sugarman” på Victoria denna regniga onsdag. Snacka om feelgood-film!
Om den amerikanska artisten Rodriguez som släppte två plattor i början på 1970-talet, jämfördes med Bob Dylan, och sedan bara försvann.
Hur en av hans skivor hamnade i Sydafrika och startade en Rodriguezfeber tills han var lika stor som Beatles och sålde en halv miljoner plattor.
Hur han inspirerade en rad av sydafrikanska musiker att våga ta ställning mot apartheid.
Fast ingen visste vem han var. Och själv visste han inget om sin enorma popularitet på andra sidan jorden. Tills några entusiaster beslutade sig för kolla om ryktena om hans självmord på scenen stämde och började försöka spåra upp honom.
Om detta har svenske filmskaparen Malik Bendjelloul skapat en alldeles magisk dokumentär.
Se den!
Och här kan du lyssna på Rodriguez låtar på Spotify.
Har haft lite svårt för Wes Anderson. Hans filmer är så stiliserade att det inte finns någon plats kvar för liv och blod. Det känns som han leker med dockor snarare än skildrar människor.
Samtidigt är filmerna så snygga att jag inte kan låta bli att se dem. Wes Anderson är en originell filmskapare som inte kompromissar. Och det respekterar jag.
Så jag blev hemskt glad av han senaste film Moonrise Kingdom. Här stämmer plötsligt allt. Utan att ge avkall sin speciella estetik berättar han en historia om verkliga människor. De unga skådisarna Kara Hayward och Jared Gilman är fullständigt enastående i sina roller.
Det handlar om ung kompromisslös kärlek. Så stark att man inte kan leva utan den andre. Som tvingar en att gå genom eld och vatten för att få vara tillsammans.
Så vackert och gripande.
Wes allt är förlåtet!
Kara Hayward och Jared Gilman som filmens Suzy och Sam.
.jpeg)
