25 oktober 2012

Hopper + LaChapelle + Lynch = Wateridge


Brittiske Jonathan Wateridge (född 1972 i Zambia) är den där sortens konstnär vars tavlor jag kan fastna i timmar framför. Det finns berättelser att dechiffrera och lager på lager av betydelser att blottlägga. 
Hans suggestiva tablåer målade i hyperrealitisk stil är rent hypnotiska. 

Wateridge säger själv att han inspireras av film och speciellt av David Lynch. 

Han tar flera månader på sig att arrangera scenerna. Han tar tusentals fotografier under arbetets gång som han sedan lägger ihop och utgår från när han väl utför målningen.

Resultat blir i mina ögon en oemotståndlig kombination av David LaChapelles storslagenhet, David Lynch skavande oro och Edwards Hoppers ödsliga vemod.  











21 oktober 2012

Pressporrig svanesång


Häromdagen meddelande Newsweek att man efter 79 år lägger ned sin papperstidning. I fortsättningen kommer magasinet bara ut digitalt. Brittiska The Guardian och The Observer uppges ha liknande planer.

Skiftet sker här och nu. Gårdagens överflöd av härligt prasslande tidningar som doftar tryckssvärta och kan dra upp en bra bild över åtta spalt är snart ett minne blott.

Själv har jag sedan ett år helt anammat läsplatteversionerna av DN plus och New Yorker, Filter och Fokus. Huvudsakligen för att de digitala prenumerationerna är mycket billigare. Det är inte samma känsla som att hålla i pappersversionerna men tillräckligt nära för att det ska duga.

Bland annat om detta teknikskifte handlar den fascinerade dokumentären Page One - som följer arbetet på världens bästa dagstidning: New York Times. Det är rena porren för en tidningsmänniska.

Man får följa arbetet med Wikileaksrapporterna. Det förs långa diskussioner om hur man ska förhålla sig till Julian Assange, som en samarbetspartner eller en källa?

Även NYT drabbas av den vikande marknaden, med färre prenumeranter och mindre annonsintäkter. För första gången på länge måste tidningen skära i personalen.

Filmen följer ett par av tidningens färgstarkaste reportrar som exempelvis David Carr. En föredetta crackmissbrukare som idag är stjärnskribent med mediafrågor som specialitet. Hans brutala intervjuteknik är helt fantastisk.

Kort sagt se filmen om du gillar murvelromantik. Fast efteråt hade jag svårt att skaka av mig känslan av att detta kanske ändå är en svanesång över en döende yrkeskultur... Morgondagens nyheter kommer att förmedlas via snabba webbklipp och i texter på max 120 tecken.

Så låt oss avslutningsvis pigga upp oss med den kanske sannaste och bästa skildringen av hur nyhetsarbetet på en lokaltidning egentligen utförs.
Ladies and gentlemen, I give You: Newsmakers!



11 oktober 2012

Sällsamt vackert annorlunda

Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall.

Just nu bjuder Bonniers konsthall på en rejält annorlunda upplevelse, vill jag lova. Svenske konstnären Matti Kallioinens uppblåsta, organiska, pulserande rymdhjärtan liknar inget jag har sett tidigare. 
Figurerna förändras när de fylls med luft. Färgade dioder skickar ljusstrålar mot golv och väggar. Rök sveper in det hela i dimma och allt ackompanjeras av pulserande elektronisk musik. 

Det är sällsamt vackert och suggestivt. Rätt vad det är upptäcker man ansiktslika former i mörkret. Tankarna går mot rymdvarelser. 

Skapelserna måste upplevas på plats. Tyvärr har jag inte hittat någon video av just detta verk som heter The Nervous Manifold.
Men här finns en länk till en slags performance Matti Kallioinens gett i ett annat sammanhang. Den säger en del stämningen i hans skapande.


Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall.

Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall.

Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall.


9 oktober 2012

Passion som inte ber om lov


Helen McCrory och Callum Turner i kärleks- och svartsjukedramat Leaving.
Plötsligt drabbas 45-åriga Julie av passion när hon blir handlöst förälskad i den 25-årige Aaron. Eftersom hon är gift och har två tonårsbarn gör de sitt bästa för att dölja affären i det längsta. Men naturligtvis avslöjas hemligheten på värsta tänkbara vis.

Julie måste välja mellan plikten mot sin familj och den nyvaknade kärlek som ruskat liv i henne efter 21 år i ett avdomnat äktenskap.

Av detta har manusförfattaren Tony Marchant skapat ett oerhört välspelat och gripande drama i tre timslång avsnitt. Leaving är en av höstens starkaste berättelser om kärlek, passion och svartsjuka.

Helen McCrory gör en fantastisk tolkning av Julie. 




3 oktober 2012

Wuthering Heights på syra


Jag tror inte att jag har skrattat så mycket åt någon Wuthering Heights-genreparodi sedan Cold Comfort Farm (1995), som nu till serien Hunderby
Briljanta Julia Davis har skrivit manus och spelar den intrigerande husfrun.

Det plojgammeldags språket är alldeles fantastiskt, tonträffen fullkomlig och galenskapen tagen på precis det stora allvar som en kärleksfull parodi kräver.

Kan vara bland det roligaste på tv just nu. Speciellt om du gillar brittiska historiska kostymdramer om livet på landet, galningar på vinden, perversa kyrkoherdar och överdrivet godhjärtade läkare.  


Julia Davis som både skrivit serien och spelar en av huvudrollerna.

28 september 2012

Finding Sugarman!



Man hade kunnat smälta en snögubbe med det kollektiva leendet hos oss i biopubliken som just sett ”Searching for Sugarman” på Victoria denna regniga onsdag. Snacka om feelgood-film!

Om den amerikanska artisten Rodriguez som släppte två plattor i början på 1970-talet, jämfördes med Bob Dylan, och sedan bara försvann. 
Hur en av hans skivor hamnade i Sydafrika och startade en Rodriguezfeber tills han var lika stor som Beatles och sålde en halv miljoner plattor.

Hur han inspirerade en rad av sydafrikanska musiker att våga ta ställning mot apartheid. 
Fast ingen visste vem han var. Och själv visste han inget om sin enorma popularitet på andra sidan jorden. Tills några entusiaster beslutade sig för kolla om ryktena om hans självmord på scenen stämde och började försöka spåra upp honom.


Om detta har svenske filmskaparen Malik Bendjelloul skapat en alldeles magisk dokumentär. 
Se den! 
Och här kan du lyssna på Rodriguez låtar på Spotify.


23 september 2012

Äntligen Wes Anderson, äntligen!


Har haft lite svårt för Wes Anderson. Hans filmer är så stiliserade att det inte finns någon plats kvar för liv och blod. Det känns som han leker med dockor snarare än skildrar människor.
Samtidigt är filmerna så snygga att jag inte kan låta bli att se dem. Wes Anderson är en originell filmskapare som inte kompromissar. Och det respekterar jag. 

Så jag blev hemskt glad av han senaste film Moonrise Kingdom. Här stämmer plötsligt allt. Utan att ge avkall sin speciella estetik berättar han en historia om verkliga människor. De unga skådisarna Kara Hayward och Jared Gilman är fullständigt enastående i sina roller. 

Det handlar om ung kompromisslös kärlek. Så stark att man inte kan leva utan den andre. Som tvingar en att gå genom eld och vatten för att få vara tillsammans. 

Så vackert och gripande.

Wes allt är förlåtet!


Kara Hayward och Jared Gilman som filmens Suzy och Sam.

12 september 2012

Kitsch galore - give me more!


Nathalia Edenmonts fotografier på Wetterling gallery i Kungsträdgården Stockholm är så fläskigt kitchiga att jag blir alldeles lycklig! Det är mitt guilty pleasure att jag går igång på iscensatta extra allt-bilder. Som mästaren David La Chapelle till exempel och nu Natalia Edenmont. 
Det är inte speciellt bra men MYCKET.
Det är väl bara logiskt att hon får kritik för att använda utrotningshotade fjärilar också i sina tavlor bestående av collage av fjärilssvingar, se sista bilden. 
Jag tror inte att man tänker på sådana trivialiteter som utrotning när man har sådana här bilder värkande i sig.
   










11 september 2012

Världens bästa Charlie


Brittiske Charlie Brooker är en genial och mångsidig kille. Han recenserar film och tv och skriver egna briljanta tv-serier. Han är mästare på att driva med genrer och medias kändistillbedjan. 
Han är skarp, satirisk och makalöst rolig. 
En modern Jonathan Swift helt enkelt.




Hans ”Dead set” är en miniserie på fem avsnitt om deltagarna i ett Big Brother-hus. Plötsligt är de övergivna och ensamma när en zombie-epidemi bryter ut i världen utanför. 
Det blir en kamp för överlevnad istället för kändisskap.
Det är både spännande och väldigt roligt utan att bli tramsigt. 



Black Mirror består av tre fristående berättelser om en möjlig men skruvad framtid där media och underhållningsbolag regerar. Det bästa avsnittet handar om hur en en kidnappare hotar döda en kunglig släkting om inte premiärministern ställer upp på att förnedra sig fullständigt i direktsänd tv. Tv-publikens sympatier skiftar mellan offer och förövare lika snabbt som dramat utvecklas i nya riktningar. Grundfrågan är vilket ansvar vi som publik egentligen har. 


”A Touch of Cloth” är en fantastiskt stilsäker parodi på de brittiska polisserierna som vi alla älskar. Ingen kliché lämnas obearbetad i det smarta manuset. Efteråt är det omöjligt att se en seriös kriminalserie på åtminstone en månad utan att börja skratta.

9 september 2012

Pojken med cykeln



Pojken med cykeln är en lite förenklad men rejält gripande berättelse om övergivenhet, längtan efter att vara behövd och den villkorslösa kärlekens helande makt. 
Tolvårige Cyril har lämnats på ett barnhem av sin far som ”bara måste fixa några saker” innan han lovat att hämta honom igen. Men istället sticker han.
Cyril tas om hand av den sagolikt godhjärtade frisörskan Samantha som låter honom flytta hem till henne som fosterson. Han vägrar dock tro på att pappan verkligen övergett honom och fortsätter förtvivlat att leta efter honom.

Det är mycket tack vare den unge skådespelaren Thomas Doret mästerliga porträtt av Cyril som filmen fungerar. Hans oroliga rusande genom tillvaron på jakt efter kärlek och acceptans är hjärtslitande.
De andra rollfigurerna är mer schablonmässigt skildrade och ges aldrig någon backstory som förklarar deras beteenden. Men det gör inte så mycket. Man ska nog ha ett hjärta av sten för att inte beröras av Cyril. 


Filmen är skriven, regisserad och producerad av de belgiska filmskaparna och bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne som även gjort den fina “Barnet” från 2005. 



Thomas Doret spelar Cyril med hundraprocentig tonträff.
Cyril pappa är en av flera omogna och självupptagna män i filmen. Hans svek mot Cyril är lika banalt som monumentalt.

6 september 2012

Utrensning - höstens bästa film


Sofi Oksanens starka och mörka roman Utrensning har blivit film. För regin står Antti J. Jokinen. 
Jag lämnade pressvisningen alldeles skakad. 
Det är en fantastisk filmatisering av en fantastisk bok. 
Och bland det otäckaste jag sett. 
Våldtäkterna och övergreppen, som spelar en så viktigt roll i berättelsen om den sovjetiska ockupationen av Estland och den familj som fastnar i malströmmen, skildras så närgånget och realistiskt att jag på riktigt mådde illa. 
Det är inte ofta filmvåld lyckas drabba mig så hårt, hårdhudad och avtrubbad som jag är.
Skildringen av det unga trafficing-offret Zara, barnbarn till huvudpersonen Aliide, får nästan Lilja 4-ever att framstå som förskönande. 

Liisi Tandefelt spelar den åldrade Aliide, med sitt hårda fårade ansikte.
Handlingen i korthet:
Den gamla kvinnan Aliide har av svartsjuka en gång gjort sig skyldig till att hennes egen syster deporterats till Sibirien. Men hon har också själv lidit och våldtagits och misshandlats av sovjetiska soldater under 1940-50-talet. 
40 år senare söker sig hennes barnbarn Zara bort från Vladivostok i tron att hon fått ett hotelljobb i Berlin. Istället fastnar hon i sexslaveri och drogmissbruk. 
Till slut bryter hon sig loss, och Aliide hittar den avsvimmade Zara utanför sitt torp i Estland. Den enda personliga ägodel Zara lyckats behålla under sin tid på bordellen är ett fotografi av sin mamma Ingel och hennes syster Aliide, som unga, med Aliides adress på baksidan.
Berättelsen växlar mellan Aliides 1940-tal och Zaras 1992, året efter murens fall och Estlands självständighet.
Pusselbit för pusselbit får vi lära känna Aliides historia och veta varför hon gjorde som hon gjorde.
Det är spännande som en thriller.
Och det utspelas bredvid oss, på andra sidan Östersjön.
Missa för all del inte denna film som kan vara höstens bästa. Men var beredd på att det blir otäckt, riktigt otäckt.  

Amanda Pilke som Zara.



Aliide som ung spelas av Laura Birn.

Romanen.


3 september 2012

Mostånd 2

Jag blev så förtjust i ett pingisbord med attityd som jag stötte på i en park på Söder i Stockholm förra veckan: