Hjärtevärmande långt ned i magen

Vittorio De Sicas "Miraklet i Milano" från 1951 (uppföljaren till "Cykeltjuven") är alldeles oemotståndligt hjärtevärmande. Har man väl lärt känna den godhjärtade Toto och hans luggslitna vänner i Milanos slum är det omöjligt att glömma dem. 

Det är en naiv kärleksfull saga med lätt samhällskritiska undertoner. När man hittar i olja i kåkstaden vill markägaren vräka fattiglapparna. Det blir till en komisk klasskamp där en magisk duva spelar en viktig roll. 

En del scener är helt oförglömliga, som när sluminvånarna trängs för värmen i en smal stråle morgonsol. Eller när Toto häller en hink vatten över sig för att bevisa sin kärlek för Edvige (det är helt logiskt just då, tro mig!)

Och känner du att du fått nog av gullegull efteråt kan du ju följa upp med att se Ettore Scolas "Fula, skitiga & elaka" (1976), som kan beskrivas som "Miraklets..." cyniskt svarta men oerhört roliga tvillingfilm.  

Mer att se i Edsvik än Dalí

Edsviks fina konsthall har en stor Salvador Dalí-utställning just nu. De visar 150 verk, mest teckningar och grafiker men också flera skulpturer.

Och visst är det snyggt på det där kliniskt skickliga Dalí-sättet. 

Men samtidigt lite för uttänkt och massproducerat för att gripa tag i mig.

Då fastnade jag mer för en sidoutställning i annexet.

Där visar Gunilla Lifegren och Margareta Gelles glaskonst och målningar.

De är kanske inte lika tekniskt fulländade som den gamle surrealisten, men känns ändå fräschare och mer fantasifulla tycker jag.

Gunilla Lifegren: 

Margareta Gelles:

Och så Salvador Dalí:

Ödesmättat till max

Saknar du också känslan från barndomens välgjorda westernserier som Familjen Macahan och Kampen om Colorado?
Då kan jag rekommendera Hatfields & McCoys. En minserie i tre avsnitt på sammanlagt nästan sex timmar.
Hatfields & McCoys handlar om en fejd av rent bibliska proportioner mellan två familjer under andra halvan av 1800-talet på gränsen mellan Kentucky och West Virginia. 
Den är välspelad, gripande och ödesmättat dramatisk. Kevin Costner gör dessutom det han är bäst på och spelar envis gubbe i skägg. 
Manuset bygger på en verklig konflikt mellan de två autentiska familjerna Hatfields och McCoys som enligt eftertexterna inte slöt fred formellt förrän 2003.

Motstånd

Kulturhusets street art-utställning bjuder på bitterljuv musik för en alltmer misstrogen journalist. 

Löpsedlarna heter ”Guilty Guilty” och är gjorda 1997.

Jack Goes Boating

Med två av mina absoluta favoritskådisar Philip Seymour Hoffman och Amy Ryan i huvudrollerna kan det inte bli dåligt.
Jack Goes Boating (2010) handlar om det trevande mötet mellan två tilltufsade själar. Sammanförda av gemensamma vänner börjar de försiktigt öppna sig för möjligheten att det kanske finns någon att älska och bli älskad av, trots allt.
Berättelsen är inte speciellt originell, men ack så ömsint och ibland magknipande roligt skildrad.
Filmen är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör. Manuset bygger på en pjäs av Robert Glaudini.

Önsketrädet

Moderna museet i Stockholm visar just nu en Yoko Ono-utställning. Utanför entrén har hon skapat ett önsketräd som fått sällskap av en stor önskebuske. 

Meningen är att man skriver det man önskar sig på en lapp och hänger upp den i ett snöre.

I dag hängde jag upp min önskan. 

Nä, den syns inte på någon av bilderna :-)

Kreativa Mia

Mia gillar skarvar

Min vän Mia Englund är en av de mest kreativa konstnärer jag känner till.
I grunden är hon keramiker med den komplicerade rakubränningen som en specialitet.
Men Mia uttrycker sig också i så många andra material som exempelvis i screentryck, papper, glas, trä, textil och disktrasor!
Just nu kan man se några av hennes verk på Post & Tullhuset i Eckerö och på Galleri Skarpans i Mariehamn.
Hon har sin ateljé i Björsby. Passa på att besöka den under Konstrundan den 27-29 juli.

De här bilderna är från Post & Tullhuset:

”det är inte så lätt i dagens läge när allt ska vara så perfekt.”

"Ångrar att jag sa nej till att va med i Svansjön"

Disktrasor på ett roligare sätt.

Och de bilderna här tagna i Mia ateljé Ramlösa i Björsby:

Och här är Mia själv bland sina fåglar:

Roligast i dumburken

Sedan jag sett klart på alla avsnitt av genialt galna Community sörjde jag en liten stund innan jag upptäckte Parks and recreation. En fejkdokumentär-sitcom om livet på parkförvaltningen i en liten håla i Indiana.  

Amy Poehler, som spelar den välmenande men karriärlystet självupptagna avdelningschefen Leslie Knope, är faktiskt strået vassare vad gäller pinsamma situationer än både Ricky Gervais och Steve Carrel som spelat samma typ av chef i den tydliga förlagan The Office. 

Spränga gränser

Måste grafik vara platt?
Det frågade sig de tre konstnärerna Kristina Anshelm, Helena Mellin och Ulla Wennberg och byggde sig en helt egen tredimensionell grafisk värld.
Där är träd, möbler, djur och föremål inklädda i grafiska blad.
Det är lika snyggt som fantasifullt.

Utställningen visas på Grafikens hus i Mariefred fram till den 7 oktober.