Night of the Hunter

Robert Mitchum har väl aldrig varit bättre än i den mörka sagan ”Night of the Hunter” (1955) med den svenska titeln ”Trasdockan”.
Han spelar en falsk predikant som nästlar sig in i en familj för att komma åt ett rånbyte på 10 000 dollar som familjefadern gömde innan han greps och avrättades för mord.
Barnen vet var pengarna finns, men har lovat att inte berätta för någon...

Filmen är regisserad av skådespelaren Charles Laughton. Tyvärr blev det hans enda film bakom kameran. Night of the Hunter blev ingen succé hos varken publiken eller kritikerna när den kom. Den var för annorlunda med sitt expressionistiskt stiliserade sagoartade bildspråk. Men i dag har den omvärderats och betraktas som en orättvist bortglömd stilbildande klassiker.
Till skillnad från många andra femtiotalsfilmer har den inte åldrats en dag.

Predikantens tatuerade knogar med ”Love” på enda handen och ”Hate” på den andra är klassiker.

Filmen är full av suggestiva och oerhört snygga scener:

Artipelag - i väntan på värdigt innehåll

Stockholm, eller närmare bestämt Värmdö, 20 minuters bilfärd från city, har fått en fantastiskt vacker ny konsthall. Artipelag ligger naturskönt i skärgårdsmiljö, med egen brygga för de som vill komma med båt.

Arkitekt Johan Nyrén har skapat en vacker modern byggnad på 10.000 kvadrat som fint smälter ihop med den karga naturen. Han har inspirerats av de fyra elementen som går igen i material och utsmyckning.

Bara byggnaden och den vackra strandpromenaden är värd resan ut.

Naturligtvis är även toaletternas design något utöver det vanliga.

Tyvärr blev jag besviken på Artipelags två öppningsutställningar. De består dels av en samlingsvisning där 16 konstnärer fått fria händer att tolka begreppet ”Platsens själ”, dels av den tyska fotografen Candida Höfers verk.

Platsens själ innehåller fina enskildheter, men spretar rejält som helhet.
Jag saknade en curator med en egen vision.

Det rådde fotoförbud och fanns massor av charmiga men nitiska vakter i rutiga tunikor, varför jag inte lyckades ta så många bilder. Fick smyga med Iphonen. Men jag hade en intressant diskussion med en av vakterna om Andreas Erikssons i brons avgjutna mulvadshögar som han placerat ut på golvet här och var. 

Frågan är om högarna är exakta reproduktioner av autentiska högar, eller om han fuskat och nöjt sig med att skotta ihop mulvadsjorden från sin gräsmatta och skapat nya högar att gjuta av. Om mulvadsjorden så att säga filtrerats genom hans konstnärliga temperament... 

Vi hittade inget svar.

Andreas Erikssons mulvadshögar. (Bilden är en detalj från ett foto av Jean-Baptiste Beranger som jag lånat från Artipelags webbplats.)

Miriam Bäckströms gobeläng av Börje Ahlstedt (en väv gjord utifrån ett fotografi)

David Svensson har skapat en stad av pressat glas, kallad Old World Rise Again.

Roligast tyckte jag och döttrarna att Christian Partos ljuskonstverk var.  Det består av sammanlagt 60 mil fiberoptisk tråd som leder ljus in mot centrum...

... där ljuset från de sammanbuntade trådarna skapar en bild av en bebis i 20 nyanser av grått.  Genom att hålla för de olika ändarna släcktes och mörknade olika partier av bilden. Fascinerande! 

Av Candida Höfer verk visas hennes tidiga svartvita fotografier av turkiska invandrare i Tyskland på 1970-talet och gatuscener i Liverpool från 1968 tillsammans med senare fotografier av interiörer från kyrkor, bibliotek och museer runt om i världen. 

Ganska statiska bilder som inte gav mig puls.

Men jag ser fram emot att följa Artipelags fortsatta verksamhet. Potentialen är stor.
Tänk om någon av Ålands krösusar kunde satsa lite sekiner på att skapa något liknande här på holmen? Vilken marknadsföring för Åland det vore!

The Shield goes british!

  


















Världens bästa, smartaste och hårdaste polisserie ”The Shield” har fått en brittisk motsvarighet: ”Line of  Duty”.
Vi snackar effektiva men inte alldeles hederliga snutar...
Det är BBC som producerat och kvaliteten lyser genom manus, iscensättande och skådespeleri.
”The Shield” höll ut i sju gastkramande säsonger.
Line of Duty är bara i fem entimmes-avsnitt, men vilka avsnitt!
Se och njut.

Krig och kärlek i öst

Gillar du storslagna ”Doktor Zjivago”, men tycker som jag att den är lite för teatralisk? Då kan jag rekommendera ”Och tranorna flyga”, från 1957. Den enda sovjetiska film som vunnit guldpalmen i Cannes.

En vacker historia om det unga älskande paret Boris och Veronica som slits isär av andra världskriget. När Boris efter att ha skickats till fronten, inte längre hör av sig, misströstar Veronica och gifter sig motvilligt och kärlekslöst med hans kusin Mark, som fifflat sig ut ur armén. Hon anmäler sedan sig som frivillig sjuksköterska i ett sista försök att skickas ut i kriget åt samma håll som Boris.

Regissör Mikhail Kalatozov använder ett spännande expressionistiskt bildspråk för att skildra de ungas öde och krigets ödeläggande konsekvenser för hela samhället. Resultatet är gripande och mycket dramatiskt.

Skådespeleriet är dessutom superbt.

Och faller du för ”Tranorna...” måste du se polska ”Aska och diamanter” från 1958 i regi av Andrzej Wajda. 

Polska partisaner planerar att mörda den sovjetiske distriktschefen under krigets sista dagar. Men en passionerad kärlekshistoria komplicerar saken. In i det sista tvekar attentatsmannen mellan plikten och kärleken...

Det är andlöst spännande och mycket snyggt berättat.

    

Triss i Binoche

Det finns en del skådespelare som jag litar fullständigt på. Är hon eller han med i filmen är den värd att se. 

Fantastiska Juliette Binoche står överst på den listan. Jepp, jag är förälskad!

Krzysztof Kieslowskis ”Den blå filmen” (1993), från hans tricolortrilogi, är en av de vackraste skildringarna av sorg, saknad och kärlekens helande kraft jag känner till. Juliette Binoche spelar kvinnan som ensam överlever den bilkrach som dödar resten av hennes familj. Först vill hon också bara dö av sorg, men med tiden hittar hon ett sätt att fortsätta leva och långsamt våga lita på livet igen. Musik och kärlek hjälper henne tillbaka. 

En fantastisk tröstefilm.

I ”Copie Conforme” ( 2010), som den svenska filmaffischen missvisande försöker sälja in som en romantisk historia om kärlek under den värmande italienska solen, spelar hon en kvinna som uppvaktar en gästande brittisk författare på uppläsningsturné. Hon bjuder honom på en biltur till en idyllisk liten stad, känd för sina många bröllopspar. Under resans gång skiftar deras samtal karaktär från trevande lära känna varandra-inledning till ett slags äktenskapsgräl. Är de i själva verket gifta sedan flera år och alltihop ett rollspel? 

Hur som helst är dialogen och stämningen knivskarp. Utan att det händer speciellt mycket på ytan sitter man som på nålar för att få reda på hur det ska sluta. 

Och så slutligen min romantiska favoritfilm alla kategorier: ”Den engelska patienten” (1996). 

Den kan jag se om hur många gånger som helst och ändå bli lika drabbad varje gång av de ödesmättade dubbla kärlekshistorierna. 

Michael Ondaatje, som skrev romanen, är mästare på att skapa större-än-livet-scener som regissör Anthony Minghella förvaltar perfekt.

Tror förreresten att jag måste se om den i kväll.

De djävulska

Hitchcock ville filma berättelsen, men det blev Henri-Georges Clouzot som gjorde ”Le Diabolique” (De djävulska) 1955. 

Resultatet är en av mina absoluta noir-favoriter.

Två kvinnor - hustrun och älskarinnan - hjälps åt att mörda den man som förtrycker och misshandlar dem. De drogar och dränker honom i ett badkar.

Men så försvinner kroppen och mystiska och skrämmande saker börjar hända... 

Om detta skapar Clouzot en tät snygg berättelse med oväntade vändningar och en överraskning på slutet, även om det inte är så svårt att räkna ut hur det hänger ihop en bit in i andra akten. 

Men det gör inget för det är riktigt spännande hela vägen.

Det sägs att en filmtittare skickade ett brev till Hitchcock och klagade: ”Efter att min dotter sett ”De djävulska” vågar hon inte bada längre. Och efter att ha sett ”Psycho” vågar hon inte duscha. Vad ska jag göra?” Hitchcock svarade: ”Skicka henne till kemtvätten.”

Clouzot gjorde fler spännande filmer. ”Fruktans lön” är en riktig nagelbitare om några desperata män med uppdraget att köra två lastbilar med nitroglycerin över smala bergsvägar i Sydamerika.

Vera Clouzot och Simone Signoret spelar de två kvinnorna som drogar och ...

... som dränker Paul Meurisse.

Världens vackraste utställningshall

Entrén till Verket.

1874 tändes masugnarna för första gången i Avesta järnverk. Bygden tog språnget rakt in i den storskaliga industrialismen.

120 år senare var glöden sedan länge falnad och järnverket övergivet. Men då, 1994, fick Avestas kulturchef en briljant idé: att förvandla den 5000 kvadratmeter stora industrilokalen till konsthall.

Året efter hölls den första utställningen i serien Avesta Art. Den har följts av tio till.

Verket som den fyra våningar höga byggnaden kallas, kan vara världens vackraste och mest atmosfärrika konsthall. Tegelväggarna är fortfarande sotiga, de rostiga maskinerna och enorma masugnarna har lämnats kvar. Trätrappor leder mellan våningarna. Här är mörkt och högt i tak. Det känns som att smyga genom ett tempel, där märkliga skrymslen plötsligt avlöses av enorma hallar.

Bara byggnaden är värd ett besök i sig. Till det kommer den fina sommarutställningen Förnuft och känsla som pågår till 9 september. 

Tyvärr har Verket en så fruktansvärt ful webbplats att jag tvekar att länka till den. För den speglar inte på något vis hur fin konsthallen är. Men ok, här är länken.

Åk dit och upplev det på riktigt istället!

Varför nöja sig med att vara platt? Tyvärr missade jag namnet på den här konstnären.

Pontus Ersbackens skulpturer leker med spelet mellan ljus och skugga.

Järnverksmiljön gör sig påmind överallt. 

Kjell Engmans glasskulpturer fyller en hel våning. Det är som att vandra runt i en förtrollad skog. Tyvärr gör inte mina bilder verken rättvisa.

Johnny Boy Eriksson skulpterar i tejp!

Pontus Ersbacken igen i ett helt annat material.

De sotiga katedralfönstren fungerar som en slags gästbok. Det stod ingenstans att man fick, men det var så klart alldeles... 

omöjligt att låta bli att lämna ett litet avtryck efter oss också.

La vida loca!

Och lite vin är ju bara bra för hjärtat! 

Äntligen har jag sett hela versionen av Johannes Nyholms underbara kortfilm Las Palmas. Den visas på Eskilstunas konstmuseum. 

Filmen skildrar en medelålders kvinna som festar på hej vilt under sin solsemester i Las Palmas. 

Huvudrollen spelas av konstnärens egen ettåriga dotter - en naturbegåvning när det gäller att spela packad!

Las Palmas har vunnit flera priser, bland annat en guldbagge i år och kortfilmstävlingen Startsladden.  

Här är några nyckelscener:

Kvinnan vaknar på stranden efter föregående kvälls festande.

Och letar snabbt upp en ny krog. 

Och beställer något smarrigt till frukost.

Fast bordskicket är inte det bästa.

Speciellt inte när promillehalten börjar stiga.

Skål!

Japp, nu tar vi den!

Bäst att skölja ned det med en bärs till!

Bordsgrannens käk ser gott ut.

...och så vill jag bara säga att...

Jo schom jag scha... äsch... alltschå...

Party!!!

Rakt in i kaklet!

Ja just det, betala notan var det också...

Och sen: på det igen bara, Easy Rider!

Hela filmen finns att se på Johannes Nyholms Facebookssida.