Finding Sugarman!

Man hade kunnat smälta en snögubbe med det kollektiva leendet hos oss i biopubliken som just sett ”Searching for Sugarman” på Victoria denna regniga onsdag. Snacka om feelgood-film!

Om den amerikanska artisten Rodriguez som släppte två plattor i början på 1970-talet, jämfördes med Bob Dylan, och sedan bara försvann. 

Hur en av hans skivor hamnade i Sydafrika och startade en Rodriguezfeber tills han var lika stor som Beatles och sålde en halv miljoner plattor.

Hur han inspirerade en rad av sydafrikanska musiker att våga ta ställning mot apartheid. 

Fast ingen visste vem han var. Och själv visste han inget om sin enorma popularitet på andra sidan jorden. Tills några entusiaster beslutade sig för kolla om ryktena om hans självmord på scenen stämde och började försöka spåra upp honom.

Om detta har svenske filmskaparen Malik Bendjelloul skapat en alldeles magisk dokumentär. 

Se den! 

Och här kan du lyssna på Rodriguez låtar på Spotify.

Äntligen Wes Anderson, äntligen!

Har haft lite svårt för Wes Anderson. Hans filmer är så stiliserade att det inte finns någon plats kvar för liv och blod. Det känns som han leker med dockor snarare än skildrar människor.

Samtidigt är filmerna så snygga att jag inte kan låta bli att se dem. Wes Anderson är en originell filmskapare som inte kompromissar. Och det respekterar jag. 

Så jag blev hemskt glad av han senaste film Moonrise Kingdom. Här stämmer plötsligt allt. Utan att ge avkall sin speciella estetik berättar han en historia om verkliga människor. De unga skådisarna Kara Hayward och Jared Gilman är fullständigt enastående i sina roller. 

Det handlar om ung kompromisslös kärlek. Så stark att man inte kan leva utan den andre. Som tvingar en att gå genom eld och vatten för att få vara tillsammans. 

Så vackert och gripande.

Wes allt är förlåtet!

Kara Hayward och Jared Gilman som filmens Suzy och Sam.

Kitsch galore - give me more!

Nathalia Edenmonts fotografier på Wetterling gallery i Kungsträdgården Stockholm är så fläskigt kitchiga att jag blir alldeles lycklig! Det är mitt guilty pleasure att jag går igång på iscensatta extra allt-bilder. Som mästaren David La Chapelle till exempel och nu Natalia Edenmont. 

Det är inte speciellt bra men MYCKET.

Det är väl bara logiskt att hon får kritik för att använda utrotningshotade fjärilar också i sina tavlor bestående av collage av fjärilssvingar, se sista bilden. 

Jag tror inte att man tänker på sådana trivialiteter som utrotning när man har sådana här bilder värkande i sig.

   

Världens bästa Charlie

Brittiske Charlie Brooker är en genial och mångsidig kille. Han recenserar film och tv och skriver egna briljanta tv-serier. Han är mästare på att driva med genrer och medias kändistillbedjan. 

Han är skarp, satirisk och makalöst rolig. 

En modern Jonathan Swift helt enkelt.

Hans ”Dead set” är en miniserie på fem avsnitt om deltagarna i ett Big Brother-hus. Plötsligt är de övergivna och ensamma när en zombie-epidemi bryter ut i världen utanför. 

Det blir en kamp för överlevnad istället för kändisskap.

Det är både spännande och väldigt roligt utan att bli tramsigt. 

Black Mirror består av tre fristående berättelser om en möjlig men skruvad framtid där media och underhållningsbolag regerar. Det bästa avsnittet handar om hur en en kidnappare hotar döda en kunglig släkting om inte premiärministern ställer upp på att förnedra sig fullständigt i direktsänd tv. Tv-publikens sympatier skiftar mellan offer och förövare lika snabbt som dramat utvecklas i nya riktningar. Grundfrågan är vilket ansvar vi som publik egentligen har. 

”A Touch of Cloth” är en fantastiskt stilsäker parodi på de brittiska polisserierna som vi alla älskar. Ingen kliché lämnas obearbetad i det smarta manuset. Efteråt är det omöjligt att se en seriös kriminalserie på åtminstone en månad utan att börja skratta.

Pojken med cykeln

Pojken med cykeln är en lite förenklad men rejält gripande berättelse om övergivenhet, längtan efter att vara behövd och den villkorslösa kärlekens helande makt. 

Tolvårige Cyril har lämnats på ett barnhem av sin far som ”bara måste fixa några saker” innan han lovat att hämta honom igen. Men istället sticker han.

Cyril tas om hand av den sagolikt godhjärtade frisörskan Samantha som låter honom flytta hem till henne som fosterson. Han vägrar dock tro på att pappan verkligen övergett honom och fortsätter förtvivlat att leta efter honom.

Det är mycket tack vare den unge skådespelaren Thomas Doret mästerliga porträtt av Cyril som filmen fungerar. Hans oroliga rusande genom tillvaron på jakt efter kärlek och acceptans är hjärtslitande.

De andra rollfigurerna är mer schablonmässigt skildrade och ges aldrig någon backstory som förklarar deras beteenden. Men det gör inte så mycket. Man ska nog ha ett hjärta av sten för att inte beröras av Cyril. 

Filmen är skriven, regisserad och producerad av de belgiska filmskaparna och bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne som även gjort den fina “Barnet” från 2005. 

Thomas Doret spelar Cyril med hundraprocentig tonträff.

Cyril pappa är en av flera omogna och självupptagna män i filmen. Hans svek mot Cyril är lika banalt som monumentalt.

Utrensning - höstens bästa film

Sofi Oksanens starka och mörka roman Utrensning har blivit film. För regin står Antti J. Jokinen. 

Jag lämnade pressvisningen alldeles skakad. 

Det är en fantastisk filmatisering av en fantastisk bok. 

Och bland det otäckaste jag sett. 

Våldtäkterna och övergreppen, som spelar en så viktigt roll i berättelsen om den sovjetiska ockupationen av Estland och den familj som fastnar i malströmmen, skildras så närgånget och realistiskt att jag på riktigt mådde illa. 

Det är inte ofta filmvåld lyckas drabba mig så hårt, hårdhudad och avtrubbad som jag är.

Skildringen av det unga trafficing-offret Zara, barnbarn till huvudpersonen Aliide, får nästan Lilja 4-ever att framstå som förskönande. 

Liisi Tandefelt spelar den åldrade Aliide, med sitt hårda fårade ansikte.

Handlingen i korthet:

Den gamla kvinnan Aliide har av svartsjuka en gång gjort sig skyldig till att hennes egen syster deporterats till Sibirien. Men hon har också själv lidit och våldtagits och misshandlats av sovjetiska soldater under 1940-50-talet. 

40 år senare söker sig hennes barnbarn Zara bort från Vladivostok i tron att hon fått ett hotelljobb i Berlin. Istället fastnar hon i sexslaveri och drogmissbruk. 

Till slut bryter hon sig loss, och Aliide hittar den avsvimmade Zara utanför sitt torp i Estland. Den enda personliga ägodel Zara lyckats behålla under sin tid på bordellen är ett fotografi av sin mamma Ingel och hennes syster Aliide, som unga, med Aliides adress på baksidan.

Berättelsen växlar mellan Aliides 1940-tal och Zaras 1992, året efter murens fall och Estlands självständighet.

Pusselbit för pusselbit får vi lära känna Aliides historia och veta varför hon gjorde som hon gjorde.

Det är spännande som en thriller.

Och det utspelas bredvid oss, på andra sidan Östersjön.

Missa för all del inte denna film som kan vara höstens bästa. Men var beredd på att det blir otäckt, riktigt otäckt.  

Amanda Pilke som Zara.

Aliide som ung spelas av Laura Birn.

Romanen.

Mostånd 2

Jag blev så förtjust i ett pingisbord med attityd som jag stötte på i en park på Söder i Stockholm förra veckan:

Slow art

Törnrosas sko är uppbyggd av ställningar av svartmålad ståltråd där Annika Liljedahl spänt tunt japonsiden. Tyget fästs omsorgsfullt med knappnålar. Ovanpå lägger hon en lack som gör sidenet genomskinligt och stelt som smörpapper.

Slow Art heter en fascinerande utställning på Nationalmuseum i Stockholm. Den visar konstverk med oerhört komplicerade och tidskrävande tillverkningsmetoder. Där själva tillblivandeprocessen betytt lika mycket för konstnären som slutprodukten.

”Ingen ser hur lång tid det tog, bara hur snyggt slutresultatet blev” som en av dem säger.

Vi snackar handbroderade miniatyrlandskap uppbyggda av millimetersmå stygn (som pixlar i en digital bild), siluettklippta pappersbilder på flera meter och silverkannor som hamrats fram ut ett enda stycke fyra millimeter tjock silverplåt, slag för slag under sammanlagt 100 timmar…

Utställningen visas till den 3 februari 2013.

(Bildtexterna har jag lånat från utställningskatalogen.)

Suzy Strindberg broderar synnerligen små bilder föreställande frodigt grönskande landskap. Stygnen är minimala i storlek. Materialet är silke i mycket tunna grovlekar. Motivet bygger hon upp med tråden utifrån en skiss, men denna följer hon endast sporadiskt. I vissa partier läggs trådarna på varandra i flera lager så att en tredimensionalitet uppstår. Arbetet är långsamt och omständligt. Strindberg broderar i perioder, låter broderiet vila och tar upp det igen. Ofta sprättar hon upp partier hon inte blivit riktigt nöjd med och börjar om. I processen finns även ett inslag av meditation.

Pasi Välimaas broderi är utfört i minimala material. Mönstret har tecknats med extremt små stygn, av en tunn svart bomullstråd på ett fint vitt linnetyg. Tiden är en viktig aspekt i tillkomsten av verket. Välimaa arbetade med det till och från under ett år. Han poängterar att det var viktigt att inte stressa. Broderiet fick växa fram i sin egen takt. Det är därför han kallar processen ”lyxtillverkning”. Lyxen består just i det exklusiva att tillåta sig att arbeta med ett enda objekt under lång tid. Och, trots att ögonen värkte av att fokusera de minimala stygnen, var arbetet synnerligen njutbart och tillfredsställande, menar Välimaa.

Utgångspunkten var flera härvor guldgarn som Helen Dahlman fick av en kollega med uppmaningen att göra något vackert. Ur den gyllene tråden växte badkarsfötterna fram, sedan ett helt badkar. Utmaningen har varit att få fram en trovärdig formkänsla i textilen. Det handlar om hur tråden placeras, hur den fångar och reflekterar ljuset. Små skevheter, håligheter och förhöjningar gör broderiet levande. Och minimala färgskiftningar i den vita bomullstrådens färgbad har tillfört ytterligare spänning. För Dahlman är uttrycket av största vikt och hon drar sig inte för att sprätta upp flera veckors broderi om resultatet inte blir det önskvärda.

Kannans kropp är smidd ur ett stycke. Materialet var från början en silverplåt, 4 mm tjock, och stor som en tallrik. Med hammarens hjälp omformas plåten till en kanna. Efter ett antal slag måste metallen värmas upp för att inte spricka. Det hör till silversmedens tysta kunskap att veta hur långt han eller hon kan driva metallen innan den brister. Silvret bearbetas med olika hammare, först tyngre och sedan lättare. Den avslutande bearbetningen av utsidan görs med lätta slag som upprepas i jämn takt medan föremålet långsamt flyttas över städet. Sebastian Schildt menar att det finns ett meditativt inslag i denna sista fas av monotont hamrande. Han slår 100 slag på en 1 minut, vilket blir  6000 hammarslag på en timme. En kanna tar mellan 70 och 100 timmar att göra.

Eva Hild modulerar omsorgsfullt sina keramiska former för hand. Hild börjar med att bygga upp en skålform ur vilken skulpturen långsamt växer fram. Objektet formas genom att hon ringlar finkornig stengodslera runt formens kanter. Leran bearbetas med en metallskrapa så att ytan blir sömlös och slät. Det är relationen mellan in- och utsida, och den spänning som uppstår dem emellan, som främst intresserar Hild. Hennes formande av leran gestaltar ett känslomässigt läge. Bit för bit växer former fram, liknande snäckor, brosk, ben eller skal. Arbetet är tidskrävande och fordrar omsorg och stort tålamod. Processen medger tid för reflektion.   

Tekniken kallas dubbel ikat. Ikatvävning har en lång tradition med ursprung i Asien. Garnet till såväl varp som inslag färgas i etapper och skikt med det blivande mönstret i åtanke redan från början. Detta innebär att en och samma tråd har flera nyanser. Mönstret byggs sedan upp i vävstolen, utan att inslagets tråd någonsin klipps av. Processen kräver en minutiös planering innan färgningen görs för att konstnären ska få fram det motiv som önskas.

Mafune Gonjos klänning är gjord av skärvor av planglas som länkats ihop med ståltråd. Det är materialets egenskaper som inspirerar hennes kreativitet. Processen börjar alltid i detaljen, ett fragment. Små bitar pusslas omsorgsfullt samman till en helhet. I oregelbundet formade bitar av transparent planglas borrar hon flera hål och fogar samman dem med ståltråd. Formen växer alltså fram ur den lilla skärvan. Den konstnärliga processen kännetecknas av minutiös upprepning, som kräver envishet och tålamod. För Gonjo är repetitionen en meditativ handling som inger en känsla av trygghet och kontroll.

Skimrande....

När två till synes oförenliga uttryck möts uppstår en spänning. Hård, bränd keramik har vanligen mycket lite gemensamt med mjuk, följsam textil. Karolina K Eriksson har utvecklat en teknik att gjuta stengods i tygformar. Resultatet blir ett specifikt materialöverskridande uttryck, där textilens mjuka formbarhet ger keramiken karaktär. Metoden är komplicerad. Mest tid lägger Eriksson på att sy de snirkliga formarna. Dessa fylls med stengodslera som får torka i flera veckor. Transporten till ugnen är ett riskfyllt moment eftersom de sköra, obrända delarna lätt går sönder. I bränningen brinner textilformen upp. Till nästa objekt måste en ny form sys.