Skulptören Klara Kristalova började som målare, men gick över till lera. Det måleriska intresset syns tydligt i hennes färgrika formspråk.
Hon arbetar med skenbart naiva sagoartade motiv, i skymningslandet mellan dröm och vakenhet. Skog och djur, som fjärilar och fåglar återkommer, liksom tillståndet i övergången mellan barndom och ung vuxen.
En flicka har ben och armar som förvandlats till tunna björkstammar.
En annan har ansiktet täckt av en svärm med fjärilar.
En tredje är bara ett nästan upplöst ansikte i en pöl...
Det intressanta med bilderna är att de låter sig tolkas både sorgset och hoppfullt. Kanske flickan är ett träd som håller på att bli människa? Kanske fjärilarna skyddar ett utsatt ansikte och kanske ansiktet i pölen tillhör en människa som just tagit sig upp till ytan efter att ha varit fångad i djupet?
Som all bra konst ställer skulpturerna fler frågor än de besvarar. Men inte tanklöst provocerande, utan så psykologiskt skarpsynt att det är svårt att inte associera till personliga erfarenheter i sin tolkning.
En del av skulpturerna är oroande. Här finns finns en flicka med konkavt ansikte. Tittar man noga ser man sina egna ögon reflekteras där inne i mörkret.
I ”Den tunna vännen” ses två kamrater gå genom en mörk skog på väg mot solen. Men betraktar man figurerna från sidan ser man att den ena flickan är platt som en pappskiva.
Klara Kristalova föddes 1967 i Prag, och flyttade till Sverige i ettårsåldern. Hon bor och arbetar i Norrtälje.
Skulpturerna visas på Bonniers konsthall fram till den 29 juli.
Är det en flicka som håller på att förvedas, eller ett träd som blir mänskligt?
Upplöses kvinnan eller har hon just tagit sig upp till ytan?
Sorg eller rening?
Perfektionskrav eller uppslukande?
Blir hon uppäten eller skyddar blomman hennes ansikte?
Vem ser du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar