Slow art

Törnrosas sko är uppbyggd av ställningar av svartmålad ståltråd där Annika Liljedahl spänt tunt japonsiden. Tyget fästs omsorgsfullt med knappnålar. Ovanpå lägger hon en lack som gör sidenet genomskinligt och stelt som smörpapper.

Slow Art heter en fascinerande utställning på Nationalmuseum i Stockholm. Den visar konstverk med oerhört komplicerade och tidskrävande tillverkningsmetoder. Där själva tillblivandeprocessen betytt lika mycket för konstnären som slutprodukten.

”Ingen ser hur lång tid det tog, bara hur snyggt slutresultatet blev” som en av dem säger.

Vi snackar handbroderade miniatyrlandskap uppbyggda av millimetersmå stygn (som pixlar i en digital bild), siluettklippta pappersbilder på flera meter och silverkannor som hamrats fram ut ett enda stycke fyra millimeter tjock silverplåt, slag för slag under sammanlagt 100 timmar…

Utställningen visas till den 3 februari 2013.

(Bildtexterna har jag lånat från utställningskatalogen.)

Suzy Strindberg broderar synnerligen små bilder föreställande frodigt grönskande landskap. Stygnen är minimala i storlek. Materialet är silke i mycket tunna grovlekar. Motivet bygger hon upp med tråden utifrån en skiss, men denna följer hon endast sporadiskt. I vissa partier läggs trådarna på varandra i flera lager så att en tredimensionalitet uppstår. Arbetet är långsamt och omständligt. Strindberg broderar i perioder, låter broderiet vila och tar upp det igen. Ofta sprättar hon upp partier hon inte blivit riktigt nöjd med och börjar om. I processen finns även ett inslag av meditation.

Pasi Välimaas broderi är utfört i minimala material. Mönstret har tecknats med extremt små stygn, av en tunn svart bomullstråd på ett fint vitt linnetyg. Tiden är en viktig aspekt i tillkomsten av verket. Välimaa arbetade med det till och från under ett år. Han poängterar att det var viktigt att inte stressa. Broderiet fick växa fram i sin egen takt. Det är därför han kallar processen ”lyxtillverkning”. Lyxen består just i det exklusiva att tillåta sig att arbeta med ett enda objekt under lång tid. Och, trots att ögonen värkte av att fokusera de minimala stygnen, var arbetet synnerligen njutbart och tillfredsställande, menar Välimaa.

Utgångspunkten var flera härvor guldgarn som Helen Dahlman fick av en kollega med uppmaningen att göra något vackert. Ur den gyllene tråden växte badkarsfötterna fram, sedan ett helt badkar. Utmaningen har varit att få fram en trovärdig formkänsla i textilen. Det handlar om hur tråden placeras, hur den fångar och reflekterar ljuset. Små skevheter, håligheter och förhöjningar gör broderiet levande. Och minimala färgskiftningar i den vita bomullstrådens färgbad har tillfört ytterligare spänning. För Dahlman är uttrycket av största vikt och hon drar sig inte för att sprätta upp flera veckors broderi om resultatet inte blir det önskvärda.

Kannans kropp är smidd ur ett stycke. Materialet var från början en silverplåt, 4 mm tjock, och stor som en tallrik. Med hammarens hjälp omformas plåten till en kanna. Efter ett antal slag måste metallen värmas upp för att inte spricka. Det hör till silversmedens tysta kunskap att veta hur långt han eller hon kan driva metallen innan den brister. Silvret bearbetas med olika hammare, först tyngre och sedan lättare. Den avslutande bearbetningen av utsidan görs med lätta slag som upprepas i jämn takt medan föremålet långsamt flyttas över städet. Sebastian Schildt menar att det finns ett meditativt inslag i denna sista fas av monotont hamrande. Han slår 100 slag på en 1 minut, vilket blir  6000 hammarslag på en timme. En kanna tar mellan 70 och 100 timmar att göra.

Eva Hild modulerar omsorgsfullt sina keramiska former för hand. Hild börjar med att bygga upp en skålform ur vilken skulpturen långsamt växer fram. Objektet formas genom att hon ringlar finkornig stengodslera runt formens kanter. Leran bearbetas med en metallskrapa så att ytan blir sömlös och slät. Det är relationen mellan in- och utsida, och den spänning som uppstår dem emellan, som främst intresserar Hild. Hennes formande av leran gestaltar ett känslomässigt läge. Bit för bit växer former fram, liknande snäckor, brosk, ben eller skal. Arbetet är tidskrävande och fordrar omsorg och stort tålamod. Processen medger tid för reflektion.   

Tekniken kallas dubbel ikat. Ikatvävning har en lång tradition med ursprung i Asien. Garnet till såväl varp som inslag färgas i etapper och skikt med det blivande mönstret i åtanke redan från början. Detta innebär att en och samma tråd har flera nyanser. Mönstret byggs sedan upp i vävstolen, utan att inslagets tråd någonsin klipps av. Processen kräver en minutiös planering innan färgningen görs för att konstnären ska få fram det motiv som önskas.

Mafune Gonjos klänning är gjord av skärvor av planglas som länkats ihop med ståltråd. Det är materialets egenskaper som inspirerar hennes kreativitet. Processen börjar alltid i detaljen, ett fragment. Små bitar pusslas omsorgsfullt samman till en helhet. I oregelbundet formade bitar av transparent planglas borrar hon flera hål och fogar samman dem med ståltråd. Formen växer alltså fram ur den lilla skärvan. Den konstnärliga processen kännetecknas av minutiös upprepning, som kräver envishet och tålamod. För Gonjo är repetitionen en meditativ handling som inger en känsla av trygghet och kontroll.

Skimrande....

När två till synes oförenliga uttryck möts uppstår en spänning. Hård, bränd keramik har vanligen mycket lite gemensamt med mjuk, följsam textil. Karolina K Eriksson har utvecklat en teknik att gjuta stengods i tygformar. Resultatet blir ett specifikt materialöverskridande uttryck, där textilens mjuka formbarhet ger keramiken karaktär. Metoden är komplicerad. Mest tid lägger Eriksson på att sy de snirkliga formarna. Dessa fylls med stengodslera som får torka i flera veckor. Transporten till ugnen är ett riskfyllt moment eftersom de sköra, obrända delarna lätt går sönder. I bränningen brinner textilformen upp. Till nästa objekt måste en ny form sys.